Ledighetslinjen

Något ledde mig att återbesöka mitt ”linjetal” från 17 augusti 2010, när jag sent en kväll mellan Aristoteles och brinnande valrörelse äntligen hittade en tidspolitisk väg till de tre solidariteterna som inleder Miljöpartiets partiprogram så här:

Vi vill föra en politik där vi lever inom naturens ramar, med insikt om vårt djupa beroende av varandra. Vi vill vara en röst för dem som inte kan göra sina röster hörda. Denna gränslösa solidaritet kan uttryckas trefaldigt:

  • solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
  • solidaritet med kommande generationer
  • solidaritet med världens alla människor

I spjärn mot den retoriskt ständiga figuren arbetslinjen var rubriken ledighetslinje given. Faktum är att ordet här och där redan användes i negativ betydelse, av arbetslinjens förespråkare, så det enda som återstod var att fylla det med innehåll. Det blev den första uppgiften för mitt lilla brandtal.

Här kommer Ledighetslinjen, nylanserad och med litet renoverad språkdräkt.

* * *

Arbetstidsförkortning nämns nästan inte längre i Miljöpartiets partiprogram. Detta till trots, men i enlighet med min mening, är det på tok för litet prat om den här fantastiska idén.

Den kortare arbetstidens belackare kallar den gärna för Ledighetslinjen. Det gör jag också.

Låt mig förklara min linje. Ledighetslinjen går ut på att fler ska vara lediga. När är en människa ledig då? För det första måste hon förmodligen ha ett jobb att vara ledig från. Men det finns fler nödvändiga förutsättningar: Hon måste känna sig ledig också.

Därmed kan vi ställa upp ett antal villkor för ledighet. Ledig känner sig vanligtvis bara den

  • som känner sig trygg med sin nuvarande och framtida försörjning,
  • som kan göra nytta och har en meningsfull tillvaro,
  • som är fysiskt frisk och kan tackla en sjukdom,
  • som känner sig säker i sig själv, mår bra psykiskt och kan hantera motgångar i livet,
  • som befinner sig i en social gemenskap där hon trivs,
  • som inte själv eller till sina närstående utsätts för hot, våld eller förtryck, strukturellt eller rent fysiskt,
  • som inte har framtiden att oroa sig över, vare sig för samhällets, miljöns eller hela jordens del, och
  • som för tillfället inte upptas av någon renodlat instrumentell syssla.

Kanske har jag glömt något. Men det där sista borde jag å andra sidan förklara närmare.

Så, här kommer den stora tusentimmarsfrågan: Vad är målet med hela samhällsbygget?

Tja, inte har vi ett samhälle för att lägga räls i alla fall. Räls lägger vi ju för att åka omkring på, och åka omkring gör vi av två anledningar:

  1. Ibland åker vi omkring för att hamna någonstans där vi ska göra något annat. Åkandet är då instrumentellt, alltså ett verktyg vi använder för att nå ett mål.
  2. Andra gånger åker vi omkring för att det är skönt – för att vi är lediga. Då är åkandet ett mål i sig.

Att lägga räls är alltså alltid ett verktyg, och ingenting som samhället ägnar sig åt för att det är trevligt.

Men det var ju inte frågan. Så vad är egentligen målet med det så kallade samhällsbygget? Inte åka tåg, väl?

Nej. Målet med samhället är ledighet, eller rättare sagt ledighetskänslor. Allt vi tycker att vi verkligen behöver och mår bra av är nödvändigt för att vi verkligen ska känna oss lediga. Inte minst (men inte enbart) att ha tid över. Tidseffektivisering är ett sätt att bidra till ökad ledighet.

Tidseffektivisering är också den främsta anledningen till att vi lever i samhällen. Om alla byggde sina egna hus, makade sina egna skor, drev upp sina egna sockerbetor och kokade sin egen Pepsi, så skulle vi inte ha särskilt mycket tid över för någonting alls. När vi nu i stället gör saker tillsammans får vi en massa tid över att göra vad vi vill med. I stället för att ösa massor av tid över alla dessa instrumentella sysslor får vi möjlighet att ägna mera tid åt våra egna mål.

Ett annat sätt att få mera ledighet är arbetstidsförkortning. Medan högern och vänstern går omlott med kampanjer om att fler måste jobba eller nu jobbar fler, beroende på vilket block som för tillfället har en statsminister, går massor av människor arbetslösa. Utan vidare kan det vara var tionde av alla som är i så kallad arbetsför ålder, vad det nu betyder.

Är en ledighetslinje en lösning? Vanlig aritmetik kan åtminstone sätta de yttre gränserna: 40 delat med 10 är 4, så om arbetsveckan kortas ned med fyra timmar blir ungefär lagom mycket arbetsuppgifter ogjorda, och då finns något att göra för alla. Fast den där fyran kan ju vara en optimistisk siffra, säger någon, så vi kan dra av hälften, för optimism är ju farligt. Då får vi en halverad arbetslöshet och ökad ledighet för alla med jobb, garanterat utan optimism!

Men inte nog med det. För dem som inte har något jobb finns också fördelar. Vi kan enkelt räkna ut att de som går utan arbete saknar både trygg försörjning och något nyttigt att göra på sitt jobb, för jobb har de ju inte, så de är definitivt inte lediga. Av arbetslöshet och ickeledighet drabbas människan inte bara normalarbetstidens 40 timmar i veckan, utan på heltid, alla 168 timmar i veckan.

Här finns en oerhörd och outnyttjad ledighetspotential för ett samhälle som syftar till att skapa större förutsättningar för ledighet.

Men så brukar vi inte tänka på saken. Vi pratar om arbetsföra i stället för ledighetsföra. I dag är normen inte att vi ska arbeta för att få tid över till att vara lediga. I stället ska vi gemensamt arbeta för att få tid över att arbeta ännu mera, och ”jobbskapande åtgärder” används som skryt trots att det egentligen betyder merarbete.

Under arbetslinjen effektiviserar vi för att hinna mer på samma tid, i stället för göra livet och arbetslivet enklare och bli färdiga snabbare så att vi får mer tid över till annat. Vi har ordnat ekonomi och arbetsmarknad så att människor måste gå utan avlönat arbete för att nationalekonomin ska hålla tätt, men ger dem sämre välfärd och kallar dem ”utanförskapet” i stället för att kompensera att de tyvärr inte får plats i vårt excentriska projekt.

På så vis ägnar vi oss bara mer och mer åt det instrumentella – arbetet som slutdestination – och kommer längre och längre bort från våra egentliga mål, som väl ändå borde vara även samhällets mål.

Vem tjänar på det? Inte vet jag. Tillväxten, kanske. Det är i vilket fall alldeles tydligt att vi redan utför tillräckligt mycket arbete för att alla och envar ska kunna vara verkligt lediga, trots arbetslöshet, överkonsumtion, finanskriser, statsministrar och andra miljöproblem – och förstås den ständigt gnagande känslan av att vi på något sätt fastnat i kugghjulen som egentligen skulle göra arbetet lättare, som på cykeln.

Vem skulle däremot tjäna på en genomgripande ledighetslinje? Kanske alla! Vem skulle inte bli gladare av mer tid över? Vem blir olycklig av att kunna försörja sig själv? Blir du ledsen av trygghet? Hoppa i sådana fall fallskärm på fritiden, till exempel, eller spela på börsen.

Vi måste förstås få några saker på plats innan ledighetslinjen kan genomföras. Kommer vi kunna skaffa ny elektronik hela tiden, precis som nu? Mobiltelefoner kan till exempel vara bra att ha, men de håller ju bara i två–tre år. Det är bara det att förr höll de i tio, och jag har en telefon (i en flyttkartong) som fungerar sedan början av 1990-talet. En utveckling mot hållbar teknologi är både möjlig och nödvändig. Vi måste dela, reparera och uppgradera i stället för att kasta bort och byta ut.

Över huvud taget måste allt mode och andra moderniteter som inte lever länge ersättas med det hållbara och ihärdiga. Samhällets mål kräver oss på en smartare modernism som inte ständigt avmoderniserar gårdagen. Jag är tveksam till om det ens kan kallas för en modernism. Därför kanske vi borde prata om något annat än modernisering, eller åtminstone stryka modernismen ur det modernas innehållsförteckning.

Med längre, djupare och oftare ledighet följer även helt andra fördelar, både direkt i vardagen för oss individer och indirekt genom större samhällsförändringar.

Mera ledighet medför mindre materiell konsumtion. Då får tingen större betydelse, jämfört med i dag när många saker knappt har någon betydelse alls utan slängs på hög som meningslöst skräp. Efterfrågan på hållbara produkter kommer att öka, och om marknaden mot förmodan inte klarar den omställningen, så kan vi väl vara snälla och hjälpa den på traven. (Till skillnad från ledighet och livskvalitet är ju ekonomiska system både instrumentella och socialt konstruerade.)

Mindre materiell konsumtion är fantastiskt bra för miljön. Ska man vara helt korrekt så är det förstås mindre dåligt snarare än bra, men distinktionen är inte avgörande. Vad vi behöver för att överleva och vara lediga på lång sikt är nämligen inte att förvandla hela världen till en förbjuden nationalpark, utan vad som krävs är ekologisk balans.

Ekologisk balans är något så finurligt som en obegriplig mängd små obalanser som nästan tar ut varandra, men bara nästan. På samma sätt är det att gå, du vet så där med fötterna. När vi går så skapar vi en mängd små obalanser, och summan av de små obalanserna är att vi på ett mycket kontrollerat sätt trillar rakt framåt, ett trill i taget. Så fungerar gång och ekologisk balans.

Människan kan sägas vara en av alla de där små ekologiska obalanserna. En ovanligt stor liten obalans. Och om någon av obalanserna blir för stor relativt de övriga, till exempel människan, så blir trillandet okontrollerat och ekipaget faller omkull. Och just nu är vi mitt i fallet.

Alltså: Litet materiell konsumtion är bra för att komma framåt medan mycket materiell konsumtion leder till ekologisk kollaps.

Men det finns ännu en fördel med ledighet. Det här är den som är bäst.

När vi är lediga mer, så får vi mer tid över att tänka och känna efter. Dessutom råkar förutsättningarna för att känna sig ledig vara desamma som vad vi behöver för att orka tänka på andra än bara oss själva. Ledighetslinjen är inte bara solidarisk. Dessutom orsakar den solidaritet.

Vi känner oss inte tvungna att ständigt fundera över det där ”livspusslet” som var och varannan politiker försöker lägga effektivare åt oss än vi själva antas klara av. I stället kan vi fundera över vad sjutton poängen med alltihop är. Vi kan upptäcka vad som egentligen är värdefullt för oss, i stället för att ägna all vår fritid åt att tänka ut hur vi ska kunna bli lediga någon gång.

Till och med i arbetet kan vi vara lediga, så länge vi inte stressar upp oss och försöker effektivisera oss själva i stället. Människor som berättar att de inte kan förstå hur de kan få betalt för att göra något så roligt som det där de nu jobbar med, de har drabbats av ledighet i arbetet. Detta beror sällan på någon lycklig slump, till skillnad från lotterier och fondsparande, utan på att allt som de behöver för att känna ledighet finns på plats där i deras liv.

Om någonting kan vara ett verkligt eftersträvansvärt mål för samhället, så är det mera ledighet åt alla.

På jordklotet är de allra flesta människor knappt lediga någon enda gång under hela sina liv. De har inte tillgång till de mest grundläggande förutsättningarna för ledighet, som mat, trygghet och känslan av en meningsfull framtid.

Runt hela jorden förtvinar naturen av att vi har ersatt ledighet som mål med mera arbete, av att vi jobbar för att kunna jobba ännu mer i stället för mindre, och av att vi köper en massa saker för att slippa tänka på saken. Det skadar inte bara minkar i burar, träd i skogen och valar i haven, utan allting – även oss människor, som råkar vara en del av naturen.

Världen över råder akut ledighetsbrist, och symtomet framför alla är att vi tar miljardlån i tid och miljö av framtiden, trots att den inte finns än. Hur tror du det är tänkt att vi ska betala tillbaka sedan, när vi inte finns längre? Det är det inte. Därför blir problemet värre och värre helt för egen maskin.

Om vi inte stoppar det.

Men här i Sverige går partier till val på löften om ännu mindre ledighet. De som redan arbetar ska arbeta mera, och de som inte tillåts arbeta ska straffas så att de inte får för sig att känna ledighetskänslor.

De kallar det för arbetslinjen. Jag kallar det förvirrat.

Världen behöver en global ledighetspolitik!

Ett oppositionsparti till salu

I dag tänker jag lyfta litet på locket till en av Örebropolitikens mer ljusskygga uppgörelser. Berättelsen handlar om hur Vänsterpartiet i Örebro i utbyte mot pengar gett bort politisk makt till S, C, KD och i viss utsträckning SD. Visserligen handlar inlägget om lokalpolitik, men det kan nog ändå vara intressant för läsare på andra platser än Örebro, eftersom det ger en inblick i de valmatematiska efterspelen till våra allmänna val.

På onsdag nästa vecka, alltså 25 maj, kommer kommunfullmäktige att klubba igenom en relativt stor taxehöjning inom äldreomsorgen. Men det politiska styret i Örebro (S, C och KD) har inte egen majoritet i fullmäktige. För att höja taxorna behöver de stöd av åtminstone ett oppositionsparti. Partiet som kommer att släppa igenom taxehöjningarna är Vänsterpartiet.

Varför går Vänsterpartiet med på att höja taxorna? Så sent som i höstas, när de här taxehöjningarna aviserades i minoritetsstyrets budget, var de ju tvärtom ganska kritiska:

Socialdemokraterna signalerar att de vill höja hyror och avgifter för äldre och funktionsnedsatta. […]

– Det här är åtgärder som vi aldrig skulle kunna ställa upp på, säger Murad Artin (V).

Hyresnivåerna för boende i vårdboende eller gruppboende ska ses över, med andra ord höjas. Avgifter och taxor inom vård och omsorg ska ses över, med andra ord höjas.

– Det är fel att det är våra äldre och de som är beroende av vår omsorg som ska få högre avgifter och hyror. För oss i Vänsterpartiet är det självklart att just dessa måste fredas. De har redan låga inkomster och små eller inga marginaler. Och vi vet redan att det är kvinnorna som har lägst pension och drabbas värst, säger Vänsterpartiets oppositionsråd Murad Artin.

Att Vänsterpartiet röstar på tvärs med sin egen politik har sin förklaring i uppgörelsen som S, KD och C gjorde med V efter valet 2014. De tidigare majoritetspartierna hade inte längre någon majoritet i fullmäktige och behövde ett stödparti. Valet föll på Vänsterpartiet.

Men frågan varför Vänsterpartiet släpper igenom taxehöjningarna är inte den enda. En närmare titt på uppgörelsen gör att vi faktiskt kan besvara ytterligare några frågor:

  • Varför får Vänsterpartiet i Örebro varje år en kvarts miljon mer till sitt politiska kansli än de enligt reglerna borde ha?
  • Varför ska det byggas en paviljong på Järntorget trots att de flesta i fullmäktige är emot?
  • Varför öppnas gator genom bostadsområden i Örebro för genomfartstrafik trots att de flesta i fullmäktige inte vill?
  • Varför har Sverigedemokraterna fått extra platser i flera nämnder?

Uppgörelsen mellan minoritetsstyret och V är svaret på samtliga frågor. Jag ska berätta hur.

Hur mycket kostar Vänsterpartiet?

Vänsterpartiets bidrag till uppgörelsen var att aldrig under resten av mandatperioden fälla minoritetsstyrets budgetbeslut. När fullmäktige ska besluta i budgetfrågor, då upphör Vänsterpartiet att sitta i opposition, om det så krävs att de röstar emot sina egna förslag.

Vad har partiet då fått i utbyte för sin lojalitet? Pengar, till att börja med. Skattepengar, närmare bestämt. Jag vill vara tydlig med att det inte rör sig om mutbrott eller något annat olagligt. Allt sker helt enligt regelboken.

Faktum är att regelboken finns att läsa på kommunens hemsida.1 Otympligt nog heter den Arvoden och ersättningar till förtroendevalda i Örebro kommun och partigruppsresurser för mandatperioden 2014/2015­–2018 samt partistöd.

En så lång titel orkar jag inte skriva igen, så hädanefter kallar jag den för arvodesbestämmelserna. På bestämmelsernas fjärde sida finner vi detta:

Partier i majoritet har ett minimum på 2,0 politisk sekreterare.

Beräkningsgrund för politiska sekreterarresurser

  • 1,2 i bas för partier i opposition samt 0,1/mandat i Kommunfullmäktige
  • 1,2 i bas för partier i majoritet samt 0,1/mandat i Kommunfullmäktige. Dock minimum 2,0 resurs/parti.

En politisk sekreterarresurs motsvarar 60 procent av ett kommunalrådsarvode, eller drygt 33 500 kronor i månaden plus sociala avgifter. Liberalerna, som har fyra mandat i fullmäktige, ska alltså få 1,6 sekreterarresurser. Mitt eget parti har 1,8 sekreterarresurser, eftersom MP har sex mandat i fullmäktige.

Centerpartiet har 2,0 sekreterarresurser, trots att de bara har fyra mandat, det vill säga lika många som Liberalerna. Att de har mer än Liberalerna beror alltså på att de tillhör den politiska majoriteten och ska ha minst 2,0.

Så långt ser allt ut som förväntat. Men när vi kommer till Vänsterpartiet verkar reglerna för oppositionspartier inte längre gälla. Precis som Liberalerna har Vänsterpartiet fyra mandat och sitter i opposition. Trots detta har de betydligt större ekonomiska resurser än Liberalerna, vilket framgår av tabellen längre ned på samma sida av arvodesbestämmelserna:

För mandatperioden 2014–2018 tilldelas varje parti som är representerat i Kommunfullmäktige politiska kansliresurser enligt nedan angiven fördelning.

PartiKansliresurs
S3,6
M2,5
MP1,8
SD1,8
FP1,6
KD2,0
V2,0
C2,0

Där står det svart på vitt, i en offentlig handling fastställd av kommunfullmäktige. Vänsterpartiet har tilldelats resurser som om de sitter i majoritet.

Vi kan göra en överslagsräkning på hur stor den ökade kostnaden för kommunen blir. Hade Vänsterpartiet tillhört oppositionen hade de haft 1,6 sekreterarresurser i stället för 2,0. Skillnaden är alltså 0,4 eller 40 procentenheter, vilket motsvarar omkring 13 500 lönekronor före skatt varje månad. Inklusive sociala avgifter innebär detta ungefär en kvarts miljon mer till Vänsterpartiet varje år, direkt från skattebetalarna.

Så vad kostar Vänsterpartiets stöd under en mandatperiod? En miljon kronor. Om Vänsterpartiet i stället tillhört oppositionen hade de pengarna kunnat gå till annan kommunal verksamhet. Det hela är ganska magstarkt för ett parti vars valmanifest heter Inte till salu.

Nu frågar du dig kanske på vilket sätt de egentligen tillhör majoriteten. Finns det något formellt beslut någonstans? Jo då. Vid tillsättningen av kommunens nämnder ingick V i en valteknisk samverkan med S, KD och C. Jag ska återkomma till den.

Opposition bara när det inte spelar roll

Som konsekvens av uppgörelsen haltar Vänsterpartiets oppositionspolitik. De ropar att taxorna inte får höjas, men sedan släpper de ändå igenom höjningarna. Om de bara röstade nej i fullmäktige så skulle taxorna förbli oförändrade, men det skulle också strida mot partiets uppgörelse med minoritetsstyret.

På samma sätt har det varit med andra frågor under mandatperioden, till exempel den där krogen mitt på Järntorget eller öppnandet för biltrafik genom bostadsområden, som jag nämnde inledningsvis. Vid budgetfullmäktige i höstas föreslog Vänsterpartiet att Järntorget inte skulle bebyggas och att öppnandet för bilar genom bostadsområdena skulle stoppas. Men de hade inte räknat med att samtliga oppositionspartier skulle tycka likadant.

Så när deras förslag väl gick till beslut, då var de helt enkelt tvungna att rösta emot sig själva. Annars hade fullmäktige antagit Vänsterpartiets förslag.

(I själva verket gjordes en komplicerad manöver med propositionsordningen – det vill säga i vilken ordning kommunfullmäktiges ordförande ställer frågor vid beslut – så att vänsterpartisterna slapp att direkt rösta ned sitt eget förslag. När frågan ställdes hur beslutet skulle gå till så lade de ned sina röster. Om de hade velat få igenom sina förslag, så hade de bara behövt rösta först på oppositionens förslag till propositionsordning och därefter på sitt eget förslag. Men nu gjorde de inte det, och därför blev deras förslag aldrig verklighet.)

Ökat inflytande för Sverigedemokraterna

Den här aspekten av uppgörelsen är nog den mest upprörande, åtminstone för mig. Eftersom det handlar om valmatematik är den tyvärr också rätt invecklad, men jag ska göra vad jag kan för att förklara.

När platserna i kommunens nämnder och kommunstyrelsen ska fördelas mellan partierna används det valsystem som anges i lag (1992:339) om proportionellt valsätt. Partier eller enskilda ledamöter i fullmäktige kan ingå valteknisk samverkan – ett slags tillfälliga, valmatematiska koalitioner – och på sätt ”utnyttja” valsystemet för att få så mycket inflytande som möjligt. Alla partier bildar sådana koalitioner.

Principen är egentligen ganska enkel. Valmetoden gynnar stora partier, så det är fördelaktigt att gå ihop. Matematiken är däremot komplicerad. Därför har varje parti anställda som räknar åt politikerna ute i kommuner och landsting. Efter valet 2014 var detta en av mina arbetsuppgifter för Miljöpartiet de gröna i Örebro län. Våra politiker ute i länets kommuner ringde till mig när det var dags att förhandla med andra partier. Därför är jag också en av dem som har litet extra koll på valmatematiken för Örebro kommun.

Den situation jag oftast har stött på ute i kommunerna är att där finns tre valtekniska koalitioner: en större koalition för majoritetspartierna, en mindre för oppositionspartierna och en för de bruna (där oftast bara SD ingår).

I Örebro är situationen dock en annan. Vänsterpartiet säger sig visserligen vara i opposition, men i själva verket tillhör de majoriteten. Detta är det formella förhållande som avgör ifall de ska tilldelas resurser som om de sitter i opposition eller i majoritet. Det är därför som de helt i enlighet med reglerna kan få en miljon extra till sitt politiska kansli.

Tjänar de egentligen något mer än pengar på att göra så? Nej. Faktum är att det rent valtekniskt är till deras nackdel. Här är beräkningen:

Efter valet arbetade vi med hundratals olika sådana här tabeller för länets kommuner, men just de här två är de enda riktigt relevanta för situationen i Örebro. Jag inser att de kanske inte är särskilt lättbegripliga för någon som inte satt sig in i valsystemet – partierna har trots allt anställda med särskilt ansvar för just valmatematiken – så jag förklarar vad vi ser.

Tabellerna visar mandatfördelningen mellan olika koalitioner och för olika nämndstorlekar. Den vänstra visar hur fördelningen i Örebro ser ut i dag. Den högra visar hur den hade sett ut om Vänsterpartiet hade samverkat med oppositionen i stället.

Varje kolumn visar hur många ledamöter eller ersättare varje koalition får. Varje rad anger hur stort antal ledamöter eller ersättare som tilldelas koalitionerna. Den första raden visar antalet mandat koalitionerna har i kommunfullmäktige och den sista visar fördelningen i kommunstyrelsens utskott. Raderna där emellan anger ett antal mandat i nämnderna.

Örebros största nämnder består till exempel av 15 ledamöter och 9 ersättare. Av raderna 15 och 9 i tabellerna framgår att Vänsterpartiet i sådana nämnder ”tar med sig” en ledamot och en ersättare om de går till oppositionens koalition. Tillsammans skulle koalitionen m/mp/fp/v få 6 ledamöter och 4 ersättare i varje stor nämnd. Utan V blev det i stället bara 5 ledamöter och 3 ersättare till oppositionens koalition. En ledamot och en ersättare skulle alltså helt naturligt ha tillfallit Vänsterpartiet om de ingått i oppositionen, utan att någon iblandad förlorade på det hela.

Men nu gick de ihop med minoritetsstyret i stället. Mandatfördelningen i fullmäktige innebar att de tog med sig en ledamot även dit – som blev deras – men de fick bara med sig hälften av den där ersättarplatsen. Den andra hälften tillföll Sverigedemokraterna. Så märklig är valmatematiken emellanåt.

När två koalitioner ska dela på en plats på det här viset, då avgör lotten. Faktum är att strax innan fullmäktige skulle tillsätta nämnderna hölls bakom lyckta dörrar en högtidlig liten ritual med lottdragning ur fullmäktiges valurna. Slumpen fick avgöra vilka nämnder Sverigedemokraterna skulle få extra platser i. Tack vare Vänsterpartiet fick partiet alltså större representation i ett flertal nämnder – platser som hade gått till oppositionens koalition om Vänsterpartiet bara hade gått dit i stället.

Så varför släpper Vänsterpartiet fram höjda taxor och röstar bort sina egna förslag i kommunfullmäktige? Vad tjänar de på att tillhöra den valtekniska majoriteten? Vad hade de förlorat om de inte slumpat bort politiskt inflytande till Sverigedemokraterna?

Den enda förklaringen jag känner till är pengarna, alltså den där extra miljonen de får till sitt politiska kansli.

Men jag känner inte igen Vänsterpartiet i detta. Har de inte sålt sig orimligt billigt? Enligt egen utsago ska de vara ett socialistiskt, antikapitalistiskt och antirasistiskt parti, men här ger de bort politiskt inflytande till både minoritetsstyret och till Sverigedemokraterna i utbyte mot skattepengar.

Fast å andra sidan, vem vet egentligen hur hela uppgörelsen ser ut. Borde inte S, KD och C ha avgett några politiska löften också? Det är kanske den verkliga frågan. Vilket av den politik som minoritetsstyret genomför i Örebro är i själva verket Vänsterpartiets?

  1. Här finns den version av arvodesbestämmelserna som var aktuell när inlägget skrevs.

Ett litet ologiskt äventyr i betygsdebatten

Lågt hängande frukt är godis för en stackars småaktig bloggare som försöker börja på nytt. Därför kikar vi litet på Maria Ludvigssons ledartext om betygsdebatten i Svenska Dagbladet. Hon menar att de båda argumenten ”forskning visar att betyg från fjärde klass kan vara skadligt” och ”betyg från fjärde klass ger inga fördelar” är dåliga och försöker ge oss skäl att tro henne.

Innan vi dumförklarar någon är det bäst att reda ut några förekommande termer.

  • Betyg är en kategorisering, där en elevs kunskaper inom ett ämnesområde bestäms till någon av sex kategorier som kodas med bokstäverna A till F.
  • Bedömning är att utvärderande beskriva en situation och dess potential. I den här diskussionen handlar bedömning förstås om att beskriva elevers kunskap.
  • Summativ bedömning är en bedömning gjord i syfte att beskriva en elevs kunskaper inom ett visst ämnesområde och vid en viss tidpunkt, ämnad som underlag för beslut om elevens lämplighet för ett yrke, för fortsatta studier eller liknande. En summativ bedömning är alltså en slutlig sammanfattning riktad till utomstående.
  • Formativ bedömning är en kontinuerlig bedömning som görs i syfte att öka framför allt elevens förståelse för sin egen lärprocess, men även i syfte att läraren bättre ska kunna anpassa undervisningen till elevens inlärningsbehov. En formativ bedömning är alltså en pågående återkopplingsprocess riktad till framför allt eleven och läraren, men även andra som kan ha inverkan på elevens inlärning.

För den politiska diskussionen om betyg från fjärde klass är formativ bedömning inte särskilt relevant. Det rör sig om ett pedagogiskt verktyg, vars användande följaktligen ska motiveras och värderas pedagogiskt. Avgörandet av i vilka situationer och på vilket sätt som formativ bedömning ska tillämpas lämnas med fördel åt lärare och forskare inom området.

Frågan för dagen är i stället huruvida summativ bedömning i form av betyg ska införas från fjärde klass. Redan vid beskrivningen av termerna ovan uppstår frågan vem summativa betyg i fjärde klass egentligen är till för. Kanske kommunala skolpolitiker som önskar sig en mer förenklad statistik? Men nu låtsas vi inte om den saken, utan läser ur Maria Ludvigssons artikel i stället.

Två argument mot betyg i fjärde klass är lika frekventa som ihåliga. Det första är av klassisk argumentationsteknisk sort, åberopande av auktoritet, och används ivrigt av MP: ”Forskningen visar att betyg i årskurs fyra kan vara skadligt”.

Detta liknar ju nästan ett rätt lyckat uppdagande av det argumentationsfel – eller felslut – som kallas för åberopande av vilseledande auktoritet, om det inte vore för den där detaljen att forskare i pedagogik rent generellt knappast kan kallas för vilseledande inom ämnet pedagogik. Om någon kan vara auktoritet inom pedagogisk forskning så är det väl den pedagogiska forskaren?

Men Maria Ludvigsson har faktiskt förutsett den invändningen och svarar opåkallat:

”forskningen” är ett vitt begrepp och den som googlar ett par minuter finner snart att olika forskare kommer fram till olika resultat.

Debattörer har en tendens att råka plocka upp just den forskning som stärker den egna linjen. Så också i fallet med betyg. Exakt vad forskningen har tittat på, om man har vägt in andra faktorer än bara betygsättningen för elevernas väl och ve, är exempelvis dolt i dunkel.

Hoppsan! Vi behöver redan nu försöka summera hennes misstag så långt.

För det första finns en mycket god anledning till att det felslut hon först verkar prata om egentligen kallas för ”åberopande av vilseledande auktoritet”. Det är nämligen inte fy skam att åberopa faktiska auktoriteter.

Men av hennes vidare argumentation framgår att hon i själva verket har siktet inställt på det feslut som kallas för icke-representativt urval.

Till råga på allt försöker hon styrka det påståendet med en hänvisning till Google, eller i förlängningen till några texter hon hittat på internet. För att styrka sina anklagelser gör hon alltså själv ett icke-representativt urval.

Dessutom är varken Google eller texter på internet några auktoriteter inom ämnesområdet. Vi kan i och för sig ge ett erkännande för att hon på just den punkten är konsekvent i sin hållning att auktoriteter inte får åberopas.

* * *

Mig veterligen finns en lucka att fylla innan vi kan läsa hennes artikel vidare. Vad säger egentligen forskningen? Tja, betyg i lägre åldrar kan vara skadligt för inlärningen enligt en rapport nyligen skriven vid Örebro universitet. Det saknas i vilket fall stöd för några positiva effekter enligt en utredning gjord inom Kungliga vetenskapsakademien. Och det finns mer forskning att hänvisa till, men just nu finns annat att titta på.

Inget talar alltså egentligen för att betygen har någon positiv effekt. De tio rapporter som Folkpartiet ändå lyckats gräva fram bjuder snarast den fryntlige till skratt. En av rapporterna är från 1935 och tre av dem har skrivits av samma betygsforskare, som dessutom avråder från att införa tidigare betyg. Diagnosen anekdotisk bevisföring ligger nära till hands.

Vilka argument för tidigare betyg återstår egentligen nu när forskningen inte ger något stöd? Martin Ingvar, som i sedvanlig ordning när Jan Björklund håller i tyglarna är professor i något helt annat än pedogik, har på uppdrag av Folkpartiet författat Folkpartiets förslag till tidigare betyg. När han får en radiomikrofon under näsan ser faktiskt ytterligare ett par betygsdebattens felslut dagens ljus.

– Jag kan då säga att det finns inte någon vetenskap som säger att detta är den enda vägen man ska gå och ingen vetenskap som säger att det är absolut livsfarligt att göra det. Och betyg finns i alla OECD- länder utom de nordiska i de här stadierna. Och därför finns det ingenting som avråder från att gå in med tidigare betyg.

För det första är inte allt som inte är absolut livsfarligt därmed ofarligt, och än mindre är det därmed bra. Vad detta nu kan vara exempel på för felslut inser jag inte på rak arm. Till Martin Ingvars försvar ska nämnas att han faktiskt inte verkar förespråka tidigare betyg. Han verkar bara inte ha något emot det.

Å andra sidan kan något även sägas till hans nackdel. Tidigare betyg behöver ju inte vara bra bara för att alla andra har sådana. Det feltänket kallas för argumentum ad populum eller the bandwagon fallacy. Det är förhållandevis enkelt att komma på direkt skadliga saker som alla andra OECD-länder gör, till exempel släppa ut för mycket växthusgaser. Martin Ingvar verkar se saker på ett sådant sätt att klimatutsläpp därför är oskadliga.

* * *

Men tillbaka till Maria Ludvigsson. Hon ville ju övertyga oss om dåligheten i ytterligare ett argument mot införande av tidigare betyg.

Det andra argumentet kan sorteras under kategorin medvetet missförstånd, men kan naturligtvis även vara ett högst omedvetet sådant: ”Inget blir bättre i skolan bara för att elever får betyg från fjärde klass”.

Vi förstår vilket påstående hon vill försöka bemöta. Kritikerna har missförstått allt, kommer hon berätta, och har fått för sig att betygsförespråkarna säger att skolan blir bättre av betyg. Och här kommer det:

Det är nu ingen som har påstått att betyg är allt som krävs för en bättre och kunskapsfokuserad skola.

Eller va? Laddade hon inte just för att förklara varför det inte spelar någon roll att tidigare betyg inte gör något bättre?

I vilket fall. Visst stämmer det säkert att ingen påstått att tidigare betyg är det enda som krävs för en bättre och kunskapsfokuserad skola. Å andra sidan har ingen heller påstått att någon har påstått att betyg är allt som krävs för att skolan ska bli så där toppen.

Konststycket att bemöta något annat påstående än meningsmotståndarens brukar på svenska kallas för halmgubbe. Feltänket ”du har fel eftersom det du säger stämmer” är däremot så pass ovanligt att det nog aldrig namngivits.

Men vi ska låta henne tala till punkt.

Däremot är betyg en del av en skolpolitisk linje som bröt med den så kallade flumskolan och med uppfattningen att kunskap är relativ och därför varken ska styras av en lärare eller mätas i form av betyg. Kunskapsskolan var en reaktion på decennier av en allt slappare skola med allvarligt sjunkande resultat och elever utan självförtroende som resultat. När betyg återinfördes var det som en del av ett större reformarbete för elever som växer i sitt lärande.

Aha, det var kanske ingen halmgubbe ändå. Vad hon vill ha sagt är att betyg i tidigare åldrar är en bra reform eftersom förespråkarna tycker illa om andra saker, som hon själv också tycker illa om.

Nå. Felslutet att en idé är god bara på basis av dess historiska ursprung kallas för genetiskt, eftersom påståendens sanningshalt inte är beroende av varifrån de kommer.

Någonstans mellan raderna finns väl även guilt by association i tanken att den som är emot betyg i tidiga åldrar också måste företräda de småtokiga uppfattningarna att kunskap är relativ1 och att politiker och ledarskribenter ska utforma undervisningen i stället för lärare. Men det måste ju ingen.

Vi noterar i alla fall att även om hon inte säger att skolan blir bättre av tidigare betyg – eller för den delen av de där andra reformerna hon förknippar med tidigare betyg – så talar hon åtminstone gott om avsikterna hos dem som historiskt förespråkat tidigare betyg.

Eller annorlunda uttryckt: Hon menar inte att argumentet ”ingenting blir bättre av betyg från fjärde klass” är felaktigt i sig, utan tycker bara det är dåligt för att det kommer från fel personer.

Avslutningsvis skriver hon äntligen något till de tidigare betygens försvar:

Om undervisnings- och lärarkvaliteten är hög nog är betyg en bra form för att följa upp hur det gemensamma arbetet går. Det är inte betyget i sig som skadar utan de bristande kunskaperna som låga betyg ger signaler om. Men det är svårt att sätta betyg på rätt sätt och även för detta krävs välutbildade och dedikerade lärare.

Eller ja, det där handlade ju bara skenbart om betyg. Vad hon skriver talar ju till den formativa bedömningens fördel, som pedagogiskt verktyg och återkoppling i lärprocessen. Den ökända forskningen är för övrigt av samma uppfattning.

Grejen är bara att det var summativa betyg vi skulle prata om, alltså att vid någon enskild tidpunkt placera elevers kunskaper i endera av sex bokstavskodade kategorier, för att sedan säga ”här får du din bokstav, lycka till i framtiden”. Nu redan i fyran.

TL;DR: F

  1. Kunskap torde väl i och för sig vara relativ något, för att inte sväva omkring isolerad i ett eget universum. Men hennes ”kunskap är relativ” är kanske bara ett försök att raljera över postmodernismen. Det är väl ändå litet sympatiskt.

”In dubio pro reo” och rätten till asyl

Latinet i rubriken betyder ungefär i tvivelsmål för den tilltalade, men brukar till vardags uttalas hellre fria än fälla. Principen är fundamental i rättsväsendet. Meningen är att den som anklagar någon har bevisbördan, och syftet är att ingen som är oskyldig ska bestraffas. Enda sättet att säkerställa detta är att kräva att brott ska bevisas bortom rimliga tvivel innan straff får utdömas.

Bestraffning är en begränsning av en människas rättigheter. Om människor fråntogs sina rättigheter för gärningar som inte kan bevisas, så skulle vi kunna spärra in varandra i fängelse genom att med litet omsorg hitta på brott och anklaga varandra för dem.

Utan principen in dubio pro reo finns helt enkelt inte någon rättssäkerhet värd namnet. Men på vissa områden har den gått i baklås.

Migrationsverkets hemsida förklarar exempelvis att du enligt FN:s flyktingkonvention, svensk lag och EU-regler har rätt att få skydd i Sverige om du har välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp.

Rätten till asyl är ovillkorlig. Om du har välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse så har du också rätt till asyl. Artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna lyder exempelvis:

”Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.”

Notera att där alltså inte anges några villkor. Där står till exempel inte att var och en har rätt att få skydd från förföljelse, förutsatt att deras välgrundade rädsla för förföljelse också kan bevisas bortom rimliga tvivel i svensk migrationsdomstol. Rätten till skydd undan förföljelse kräver bara att du är rädd för förföljelse och att din rädsla är välgrundad. Det är din rättighet även när ingen tror dig.

Men många som flyr undan förföljelse kan inte bevisa att deras rädsla är välgrundad, trots att den är det. En del kan inte ens bevisa vad de heter, trots att de heter något.

Ändå är det den som söker skydd som har bevisbördan. Du är skyldig till dess du bevisat motsatsen. Så borde det inte vara.

När en människa som har rätt till skydd undan förföljelse inte kan bevisa det och blir nekad skydd, så blir personen fråntagen sina rättigheter. Att bli fråntagen sina rättigheter är en bestraffning.

Människor som söker skydd hos oss möts alltså av en så kallad omvänd bevisbörda. I tvivelsmål dömer vi till deras nackdel.

Det är fel. Ingen ska bestraffas för en gärning som inte kan bevisas. När det inte kan bevisas att en person som söker skydd saknar välgrundad rädsla för förföljelse, så ska personen för säkerhets skull få skydd. Det är den enda rimliga konsekvensen av principen att i tvivelsmål döma till den tilltalades fördel.

Vi behöver ha en rättvänd bevisbörda.

* * *

Relaterad läsning:

”Det är dags att diskutera volymerna”

I dessa dagar börjar en ny uppställning politiker finna arbetsformerna tillsammans i landets regioner och län. På sina håll handlar det om fortsatta partisamarbeten medan andra konstellationer är nya. Gemensamt för dem alla är att de aldrig talar högt om vad det verkliga problemet i svensk sjukvård egentligen är.

Den senaste tiden har kristillstånden på våra sjukhus avlöst varandra i ett. För bara en dryg vecka sedan vaknade till och med den Stockholmsfixerade journalistkåren ur sin slummer, när Södersjukhuset utlyste stabstillstånd. Och även om media knappast mer än vänder sig på andra sidan och somnar om, så är det dags att tala ut om volymerna nu.

Frågan får inte tystas längre.

Vi tar emot för många patienter i svensk sjukvård. Svenska sjukhus och vårdcentraler är bland dem som tar emot flest patienter i förhållande till sin personal. Visst ska vi ha en generös sjukvård, men vårdkvaliteten påverkas väldigt mycket av den mängd sjuka som kommer till våra vårdmottagningar. Personalen är underbetald och överarbetad.

Det är dags att vi stannar upp och ställer oss själva frågan: Vore det inte mänskligare att ta hand om de patienter vi redan har innan vi släpper in nya? För alla kan inte få vård samtidigt. Det måste gå att prata om patientvolymerna utan att tystas ned och kallas för nyliberal. Ingen borde längre kunna blunda för det haveri som annars väntar den svenska vården.

Det finns svåra frågor som politiker på alla nivåer måste ta tag i, med ett långsiktigt mottagande av miljontals patienter varje år. Vem ska bygga de nya vårdmottagningar, avdelningar och boenden som behövs? Var finns beredskapen att bygga nya specialistkliniker när dagens är fyllda till brädden av sjuka? Var finns sjuksköterskorna, läkarna, undersköterskorna, psykiatrerna och receptionisterna som kommer att behövas? Hur ska Försäkringskassans allt färre handläggare hantera en ständigt ökande mängd sjukskrivna?

Visst kan vi politiker hävda att detta är en moralisk fråga. Alla som är sjuka ska få vård. Men samtidigt stämplar vi därmed alla som ändå bär dessa frågor med sig som omoraliska. Visst kan vi hävda att allt kommer att lösa sig. Men de konkreta frågorna blir ändå obesvarade. Och människor kommer att känna sig överkörda av en politisk elit.

Vi har och ska ha en generös sjukvård. Vi ska vara stolta över vad Sverige åstadkommit hittills. Men om vi menar allvar med att öppna våra hjärtan för människor med sjukdomar, då måste vi också öppna våra hjärtan för alla dem som arbetar och är friska. De förtjänar svar på sina frågor, sin oro och sin uppgivenhet. Annars kommer alla de politiska samarbeten som nu etableras bara att bli en parentes, på vägen mot ett samhälle som domineras av patientfientliga krafter.

* * *

Relaterat:

Atomkraft? Nej tack

MediaCreeper Creeper