Ett litet ologiskt äventyr i betygsdebatten

Lågt hängande frukt är godis för en stackars småaktig bloggare som försöker börja på nytt. Därför kikar vi litet på Maria Ludvigssons ledartext om betygsdebatten i Svenska Dagbladet. Hon menar att de båda argumenten ”forskning visar att betyg från fjärde klass kan vara skadligt” och ”betyg från fjärde klass ger inga fördelar” är dåliga och försöker ge oss skäl att tro henne.

Innan vi dumförklarar någon är det bäst att reda ut några förekommande termer.

  • Betyg är en kategorisering, där en elevs kunskaper inom ett ämnesområde bestäms till någon av sex kategorier som kodas med bokstäverna A till F.
  • Bedömning är att utvärderande beskriva en situation och dess potential. I den här diskussionen handlar bedömning förstås om att beskriva elevers kunskap.
  • Summativ bedömning är en bedömning gjord i syfte att beskriva en elevs kunskaper inom ett visst ämnesområde och vid en viss tidpunkt, ämnad som underlag för beslut om elevens lämplighet för ett yrke, för fortsatta studier eller liknande. En summativ bedömning är alltså en slutlig sammanfattning riktad till utomstående.
  • Formativ bedömning är en kontinuerlig bedömning som görs i syfte att öka framför allt elevens förståelse för sin egen lärprocess, men även i syfte att läraren bättre ska kunna anpassa undervisningen till elevens inlärningsbehov. En formativ bedömning är alltså en pågående återkopplingsprocess riktad till framför allt eleven och läraren, men även andra som kan ha inverkan på elevens inlärning.

För den politiska diskussionen om betyg från fjärde klass är formativ bedömning inte särskilt relevant. Det rör sig om ett pedagogiskt verktyg, vars användande följaktligen ska motiveras och värderas pedagogiskt. Avgörandet av i vilka situationer och på vilket sätt som formativ bedömning ska tillämpas lämnas med fördel åt lärare och forskare inom området.

Frågan för dagen är i stället huruvida summativ bedömning i form av betyg ska införas från fjärde klass. Redan vid beskrivningen av termerna ovan uppstår frågan vem summativa betyg i fjärde klass egentligen är till för. Kanske kommunala skolpolitiker som önskar sig en mer förenklad statistik? Men nu låtsas vi inte om den saken, utan läser ur Maria Ludvigssons artikel i stället.

Två argument mot betyg i fjärde klass är lika frekventa som ihåliga. Det första är av klassisk argumentationsteknisk sort, åberopande av auktoritet, och används ivrigt av MP: ”Forskningen visar att betyg i årskurs fyra kan vara skadligt”.

Detta liknar ju nästan ett rätt lyckat uppdagande av det argumentationsfel – eller felslut – som kallas för åberopande av vilseledande auktoritet, om det inte vore för den där detaljen att forskare i pedagogik rent generellt knappast kan kallas för vilseledande inom ämnet pedagogik. Om någon kan vara auktoritet inom pedagogisk forskning så är det väl den pedagogiska forskaren?

Men Maria Ludvigsson har faktiskt förutsett den invändningen och svarar opåkallat:

”forskningen” är ett vitt begrepp och den som googlar ett par minuter finner snart att olika forskare kommer fram till olika resultat.

Debattörer har en tendens att råka plocka upp just den forskning som stärker den egna linjen. Så också i fallet med betyg. Exakt vad forskningen har tittat på, om man har vägt in andra faktorer än bara betygsättningen för elevernas väl och ve, är exempelvis dolt i dunkel.

Hoppsan! Vi behöver redan nu försöka summera hennes misstag så långt.

För det första finns en mycket god anledning till att det felslut hon först verkar prata om egentligen kallas för ”åberopande av vilseledande auktoritet”. Det är nämligen inte fy skam att åberopa faktiska auktoriteter.

Men av hennes vidare argumentation framgår att hon i själva verket har siktet inställt på det feslut som kallas för icke-representativt urval.

Till råga på allt försöker hon styrka det påståendet med en hänvisning till Google, eller i förlängningen till några texter hon hittat på internet. För att styrka sina anklagelser gör hon alltså själv ett icke-representativt urval.

Dessutom är varken Google eller texter på internet några auktoriteter inom ämnesområdet. Vi kan i och för sig ge ett erkännande för att hon på just den punkten är konsekvent i sin hållning att auktoriteter inte får åberopas.

Mig veterligen finns en lucka att fylla innan vi kan läsa hennes artikel vidare. Vad säger egentligen forskningen? Tja, betyg i lägre åldrar kan vara skadligt för inlärningen enligt en rapport nyligen skriven vid Örebro universitet. Det saknas i vilket fall stöd för några positiva effekter enligt en utredning gjord inom Kungliga vetenskapsakademien. Och det finns mer forskning att hänvisa till, men just nu finns annat att titta på.

Inget talar alltså egentligen för att betygen har någon positiv effekt. De tio rapporter som Folkpartiet ändå lyckats gräva fram bjuder snarast den fryntlige till skratt. En av rapporterna är från 1935 och tre av dem har skrivits av samma betygsforskare, som dessutom avråder från att införa tidigare betyg. Diagnosen anekdotisk bevisföring ligger nära till hands.

Vilka argument för tidigare betyg återstår egentligen nu när forskningen inte ger något stöd? Martin Ingvar, som i sedvanlig ordning när Jan Björklund håller i tyglarna är professor i något helt annat än pedogik, har på uppdrag av Folkpartiet författat Folkpartiets förslag till tidigare betyg. När han får en radiomikrofon under näsan ser faktiskt ytterligare ett par betygsdebattens felslut dagens ljus.

– Jag kan då säga att det finns inte någon vetenskap som säger att detta är den enda vägen man ska gå och ingen vetenskap som säger att det är absolut livsfarligt att göra det. Och betyg finns i alla OECD- länder utom de nordiska i de här stadierna. Och därför finns det ingenting som avråder från att gå in med tidigare betyg.

För det första är inte allt som inte är absolut livsfarligt därmed ofarligt, och än mindre är det därmed bra. Vad detta nu kan vara exempel på för felslut inser jag inte på rak arm. Till Martin Ingvars försvar ska nämnas att han faktiskt inte verkar förespråka tidigare betyg. Han verkar bara inte ha något emot det.

Å andra sidan kan något även sägas till hans nackdel. Tidigare betyg behöver ju inte vara bra bara för att alla andra har sådana. Det feltänket kallas för argumentum ad populum eller the bandwagon fallacy. Det är förhållandevis enkelt att komma på direkt skadliga saker som alla andra OECD-länder gör, till exempel släppa ut för mycket växthusgaser. Martin Ingvar verkar se saker på ett sådant sätt att klimatutsläpp därför är oskadliga.

Men tillbaka till Maria Ludvigsson. Hon ville ju övertyga oss om dåligheten i ytterligare ett argument mot införande av tidigare betyg.

Det andra argumentet kan sorteras under kategorin medvetet missförstånd, men kan naturligtvis även vara ett högst omedvetet sådant: ”Inget blir bättre i skolan bara för att elever får betyg från fjärde klass”.

Vi förstår vilket påstående hon vill försöka bemöta. Kritikerna har missförstått allt, kommer hon berätta, och har fått för sig att betygsförespråkarna säger att skolan blir bättre av betyg. Och här kommer det:

Det är nu ingen som har påstått att betyg är allt som krävs för en bättre och kunskapsfokuserad skola.

Eller va? Laddade hon inte just för att förklara varför det inte spelar någon roll att tidigare betyg inte gör något bättre?

I vilket fall. Visst stämmer det säkert att ingen påstått att tidigare betyg är det enda som krävs för en bättre och kunskapsfokuserad skola. Å andra sidan har ingen heller påstått att någon har påstått att betyg är allt som krävs för att skolan ska bli så där toppen.

Konststycket att bemöta något annat påstående än meningsmotståndarens brukar på svenska kallas för halmgubbe. Feltänket ”du har fel eftersom det du säger stämmer” är däremot så pass ovanligt att det nog aldrig namngivits.

Men vi ska låta henne tala till punkt.

Däremot är betyg en del av en skolpolitisk linje som bröt med den så kallade flumskolan och med uppfattningen att kunskap är relativ och därför varken ska styras av en lärare eller mätas i form av betyg. Kunskapsskolan var en reaktion på decennier av en allt slappare skola med allvarligt sjunkande resultat och elever utan självförtroende som resultat. När betyg återinfördes var det som en del av ett större reformarbete för elever som växer i sitt lärande.

Aha, det var kanske ingen halmgubbe ändå. Vad hon vill ha sagt är att betyg i tidigare åldrar är en bra reform eftersom förespråkarna tycker illa om andra saker, som hon själv också tycker illa om.

Nå. Felslutet att en idé är god bara på basis av dess historiska ursprung kallas för genetiskt, eftersom påståendens sanningshalt inte är beroende av varifrån de kommer.

Någonstans mellan raderna finns väl även guilt by association i tanken att den som är emot betyg i tidiga åldrar också måste företräda de småtokiga uppfattningarna att kunskap är relativ1 och att politiker och ledarskribenter ska utforma undervisningen i stället för lärare. Men det måste ju ingen.

Vi noterar i alla fall att även om hon inte säger att skolan blir bättre av tidigare betyg – eller för den delen av de där andra reformerna hon förknippar med tidigare betyg – så talar hon åtminstone gott om avsikterna hos dem som historiskt förespråkat tidigare betyg.

Eller annorlunda uttryckt: Hon menar inte att argumentet ”ingenting blir bättre av betyg från fjärde klass” är felaktigt i sig, utan tycker bara det är dåligt för att det kommer från fel personer.

Avslutningsvis skriver hon äntligen något till de tidigare betygens försvar:

Om undervisnings- och lärarkvaliteten är hög nog är betyg en bra form för att följa upp hur det gemensamma arbetet går. Det är inte betyget i sig som skadar utan de bristande kunskaperna som låga betyg ger signaler om. Men det är svårt att sätta betyg på rätt sätt och även för detta krävs välutbildade och dedikerade lärare.

Eller ja, det där handlade ju bara skenbart om betyg. Vad hon skriver talar ju till den formativa bedömningens fördel, som pedagogiskt verktyg och återkoppling i lärprocessen. Den ökända forskningen är för övrigt av samma uppfattning.

Grejen är bara att det var summativa betyg vi skulle prata om, alltså att vid någon enskild tidpunkt placera elevers kunskaper i endera av sex bokstavskodade kategorier, för att sedan säga ”här får du din bokstav, lycka till i framtiden”. Nu redan i fyran.

TL;DR: F

  1. Kunskap torde väl i och för sig vara relativ något, för att inte sväva omkring isolerad i ett eget universum. Men hennes ”kunskap är relativ” är kanske bara ett försök att raljera över postmodernismen. Det är väl ändå litet sympatiskt.

MediaCreeper Creeper