”In dubio pro reo” och rätten till asyl

Latinet i rubriken betyder ungefär i tvivelsmål för den tilltalade, men brukar till vardags uttalas hellre fria än fälla. Principen är fundamental i rättsväsendet. Meningen är att den som anklagar någon har bevisbördan, och syftet är att ingen som är oskyldig ska bestraffas. Enda sättet att säkerställa detta är att kräva att brott ska bevisas bortom rimliga tvivel innan straff får utdömas.

Bestraffning är en begränsning av en människas rättigheter. Om människor fråntogs sina rättigheter för gärningar som inte kan bevisas, så skulle vi kunna spärra in varandra i fängelse genom att med litet omsorg hitta på brott och anklaga varandra för dem.

Utan principen in dubio pro reo finns helt enkelt inte någon rättssäkerhet värd namnet. Men på vissa områden har den gått i baklås.

Migrationsverkets hemsida förklarar exempelvis att du enligt FN:s flyktingkonvention, svensk lag och EU-regler har rätt att få skydd i Sverige om du har välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp.

Rätten till asyl är ovillkorlig. Om du har välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse så har du också rätt till asyl. Artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna lyder exempelvis:

”Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.”

Notera att där alltså inte anges några villkor. Där står till exempel inte att var och en har rätt att få skydd från förföljelse, förutsatt att deras välgrundade rädsla för förföljelse också kan bevisas bortom rimliga tvivel i svensk migrationsdomstol. Rätten till skydd undan förföljelse kräver bara att du är rädd för förföljelse och att din rädsla är välgrundad. Det är din rättighet även när ingen tror dig.

Men många som flyr undan förföljelse kan inte bevisa att deras rädsla är välgrundad, trots att den är det. En del kan inte ens bevisa vad de heter, trots att de heter något.

Ändå är det den som söker skydd som har bevisbördan. Du är skyldig till dess du bevisat motsatsen. Så borde det inte vara.

När en människa som har rätt till skydd undan förföljelse inte kan bevisa det och blir nekad skydd, så blir personen fråntagen sina rättigheter. Att bli fråntagen sina rättigheter är en bestraffning.

Människor som söker skydd hos oss möts alltså av en så kallad omvänd bevisbörda. I tvivelsmål dömer vi till deras nackdel.

Det är fel. Ingen ska bestraffas för en gärning som inte kan bevisas. När det inte kan bevisas att en person som söker skydd saknar välgrundad rädsla för förföljelse, så ska personen för säkerhets skull få skydd. Det är den enda rimliga konsekvensen av principen att i tvivelsmål döma till den tilltalades fördel.

Vi behöver ha en rättvänd bevisbörda.

Relaterad läsning:

”Det är dags att diskutera volymerna”

I dessa dagar börjar en ny uppställning politiker finna arbetsformerna tillsammans i landets regioner och län. På sina håll handlar det om fortsatta partisamarbeten medan andra konstellationer är nya. Gemensamt för dem alla är att de aldrig talar högt om vad det verkliga problemet i svensk sjukvård egentligen är.

Den senaste tiden har kristillstånden på våra sjukhus avlöst varandra i ett. För bara en dryg vecka sedan vaknade till och med den Stockholmsfixerade journalistkåren ur sin slummer, när Södersjukhuset utlyste stabstillstånd. Och även om media knappast mer än vänder sig på andra sidan och somnar om, så är det dags att tala ut om volymerna nu.

Frågan får inte tystas längre.

Vi tar emot för många patienter i svensk sjukvård. Svenska sjukhus och vårdcentraler är bland dem som tar emot flest patienter i förhållande till sin personal. Visst ska vi ha en generös sjukvård, men vårdkvaliteten påverkas väldigt mycket av den mängd sjuka som kommer till våra vårdmottagningar. Personalen är underbetald och överarbetad.

Det är dags att vi stannar upp och ställer oss själva frågan: Vore det inte mänskligare att ta hand om de patienter vi redan har innan vi släpper in nya? För alla kan inte få vård samtidigt. Det måste gå att prata om patientvolymerna utan att tystas ned och kallas för nyliberal. Ingen borde längre kunna blunda för det haveri som annars väntar den svenska vården.

Det finns svåra frågor som politiker på alla nivåer måste ta tag i, med ett långsiktigt mottagande av miljontals patienter varje år. Vem ska bygga de nya vårdmottagningar, avdelningar och boenden som behövs? Var finns beredskapen att bygga nya specialistkliniker när dagens är fyllda till brädden av sjuka? Var finns sjuksköterskorna, läkarna, undersköterskorna, psykiatrerna och receptionisterna som kommer att behövas? Hur ska Försäkringskassans allt färre handläggare hantera en ständigt ökande mängd sjukskrivna?

Visst kan vi politiker hävda att detta är en moralisk fråga. Alla som är sjuka ska få vård. Men samtidigt stämplar vi därmed alla som ändå bär dessa frågor med sig som omoraliska. Visst kan vi hävda att allt kommer att lösa sig. Men de konkreta frågorna blir ändå obesvarade. Och människor kommer att känna sig överkörda av en politisk elit.

Vi har och ska ha en generös sjukvård. Vi ska vara stolta över vad Sverige åstadkommit hittills. Men om vi menar allvar med att öppna våra hjärtan för människor med sjukdomar, då måste vi också öppna våra hjärtan för alla dem som arbetar och är friska. De förtjänar svar på sina frågor, sin oro och sin uppgivenhet. Annars kommer alla de politiska samarbeten som nu etableras bara att bli en parentes, på vägen mot ett samhälle som domineras av patientfientliga krafter.

Relaterat:

Spontanrepris av ”I väntan på Sverige”

För fem år sedan publicerades Maciej Zarembas reportageserie I väntan på Sverige i DN. För några dagar sedan gick reportaget i spontan webbrepris, när en av artiklarna upp i flödet. Så jag läste om alltsamman och råkade i handgemäng med ett par avsnitt ur artikeln Vem äger flaggan?.

”Integrerad”, säger [dåvarande integrationsminister Nyamko] Sabuni, ”är man när man sjunger ’Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden’ – inte i Kongo – och faktiskt menar det.”

Inget dåligt svar, tänker jag. En sådan känsla förutsätter att man gillar landets seder och […] är beredd att stå upp för dem. Vad kan man mer begära?

Jimmie Åkesson begär mycket mer. Enligt Sverigedemokraternas program skall medborgarskap i princip vara ett privilegium förbehållet svenskar. Och ”svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk”. Jag reser till Kristianstad för att få reda på vad det betyder.

”Man skall ha svenska värderingar”, säger Åkesson. ”Man skall ha vår syn på demokrati och på jämställdhet – nej, det blir fel – på förhållandet mellan man och kvinna. Samt på hur vi tar hand om djuren.”

Räcker det? ”Nej, det måste kombineras med andra komponenter, kroppsspråk och sådana saker. Att man passar tiden och ställer sig i kö, till exempel.” Och så yttre åtbörder. En kvinna i huckle som inte tar i hand kan inte vara svensk, säger han, inte heller en sikh i turban.

Sverigedemokraterna har en kulturteori. Människan mår bäst bland andra som liknar henne själv. En hög grad av etnisk och kulturell likhet är villkoret för att ett samhälle skall fungera. (Därför var det fel att avskaffa statskyrkan.) Alltså har varje kultur rätt att skydda sin ”ursprungliga” egenart. Här lånar Sverigedemokraterna en tanke från världsnaturfonden: varje kultur är som en utrotningshotad art som måste bevaras för mångfaldens skull. Bevarar gör man genom att undvika beblandning med andra. Därför borde varje kultur bo i en egen stat. Ett folk, en nation, en stat.

Vänta litet. Såg ni också det där? Ja, alltså:

”Man skall ha vår syn på demokrati och på jämställdhet – nej, det blir fel – på förhållandet mellan man och kvinna.”

Ha!

"Sedan förklarar han att en svensk får inte ha hoprörda tillhörigheter. Man skall känna sig helt övervägande svensk och inget annat vid sidan om.

På den grunden blir jag slutligen befunnen tvivelaktig, i sällskap med Cornelis Vreeswijk, Nyamko Sabuni och Zlatan Ibrahimovic, kring vilken Jimmie Åkesson har många frågetecken. Zlatan föddes inte i Sverige. Han spelar individualistiskt, vilket är osvenskt. Han har sagt sig vilja spela för Bosnien! Jackie Arklöv då? ”Utan tvekan svensk. Har ju fått svensk uppfostran och känner inte någon annan kultur än den svenska.”

På det viset. För Åkesson är ”svenskheten” en varm värdegemenskap som gör att man förstår och trivs med varandra. Och han känner den tydligen med Jackie Arklöv, men inte med Vreeswijk, Sabuni eller med mig. Förstår han vad han säger?

Nog med Jimmie-citat.

Om Maciej Zaremba berättar Wikipedia att han tagit filosofie kandidatexamen i idéhistoria. Examensuppsatsen från slutet av 1980-talet heter Folkhemmets etikett och moral eller den etiska grunden för trevnaden och handlar om svenska etikettböcker som återspegling av den växande svenska medelklassens ursprung och värderingar, på 1930- och 1940-talen.

Spoilervarning utfärdas! Så här slutar artikeln:

Det hände sig på Nora marknad häromåret att en kolonn unga män med rakade skallar plöjde sin väg fram till ett stånd där några utlänningar höll till. Det berättas att ingen polis fanns på plats, att ingen visste vad man skulle ta sig till, nävarna var redan i luften, blickar bortvända i vanmakt, då det plötsligt hördes sång. Den steg från ingenstans, tycktes det, en sopran, hög och mäktig. Det blev allt tystare, folkmassan tätnade, bara sången hördes. Det berättas att angriparna kom av sig, började se sig osäkert omkring och retirera mot utgången. Och att rösten följde efter dem i mörkret och de lämnade marknaden.

Sedelärande nog var det psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” som så effektivt drev bort den nationella stormtruppen. En av dessa psalmer som enligt diskrimineringsombudsmannen är olämpliga vid skolavslutningar, då de kan verka ”uteslutande” för invandrare.

Jag lyckas identifiera rösten. Den tillhörde Maria Langefors, pastor i Missionskyrkan och utbildad sångerska. ”Jag drog på för fullt, à la Nilsson”, minns Langefors. Varför försökte du inte med ”We shall overcome”?

”Allt gick så fort, jag tog det jag hade närmast hjärtat.”

Reportaget I väntan på Sverige är – som de flesta av Maciej Zarembas reportage tycks vara – så pass långt att man hinner tänka efter medan man läser. Eftertanken är dessutom inte bara nödvändig för att ta sig an reportaget, utan provoceras praktiskt taget fram av berättarens rätt så upproriska angrepp på de frågor han tar sig an.

Läs dem exempelvis i tur och ordning:

  1. Svensk? Var god dröj!
  2. Mät din snorre
  3. Vilse i mångfalden
  4. Vem äger flaggan?
  5. Landet i nöd och lust
  6. Upptäck Sverige

Filmerna Alma och Green

Alma är Patrick Rouxels senaste film, som tillsammans med den långt mer spridda filmen Green är två delar i en ännu ofullbordad trilogi.

Filmerna är svåra att återberätta eller sammanfatta. De har båda beskrivits som kort­dokumen­tärer och är ungefär timmeslånga. Green berättar om orangutanger, om den tropiska av­skog­ningen i Indonesien och om framställningen av möbler, palmolja och pappersmassa. Alma utspelar sig i stället i Sydamerika, och handlar lika mycket om avskogningen av Amazonasdjungeln som den handlar om boskapsdjuren där.

Filmerna är säregna och gripande på gränsen till det förödande. Vad som gör dem så sällsamma är perspektivet som tittaren tvingas till att se dem ur. Insikten att de helt saknar berättarröst dröjer inte många minuter. Ordlösheten är förstås ett grepp för att tvinga oss att se i stället för att bara resonera och konstatera, men främst tycks syftet faktiskt vara ett annat. Att ingen ständigt berättar för oss vad det är vi ser är i själva verket nödvändigt, eftersom de här berättelserna inte är människans. Filmerna lyckas fullständigt vrida tolkningsföreträdet ur händerna på oss, så att vi plötsligt tillhör de andra, som om vi vore vilket djur som helst.

Green är alltså inte berättelsen om en orangutang, utan en orangutangs berättelse. Filmens enda språkhandling är när hon – berättaren – av en människa får just namnet ”Green”.

Vad jag inledningsvis skrev, alltså att filmerna är kortdokumentärer om hur tropikerna avskogas, är alltså felaktigt. Dels kan filmerna inte kallas för dokumentärer. Patrick Rouxel beskriver dem själv som ett slags poesi. Men den främsta felaktigheten, med min inledande sammanfattning, är det så genomgående mänskliga perspektivet att jag aldrig egentligen nämnde människan. Skogen förvandlade jag till en passiv sak, ett ting i förändring till det sämre. De som förändrar, alltså mänskligheten, syntes inte till. Just på det viset beskrivs ofta miljöförstöring.

Och i själva verket är Green och Alma inte ens ett par djurens berättelser om hur de påverkas av vad människor gör. Den här insikten är vad som gör filmerna så omöjliga att inte bära med sig. De handlar inte vad vi människor gör. I stället är de helt enkelt bara berättelser om oss.

Filmerna får visas i vilka icke-kommersiella sammanhang som helst. Du kan läsa om filmerna, om den tropiska avskogningen och om köttindustrins miljö- och klimateffekter på Almas och Greens hemsidor.

Video: Klimat, hälsa och jordens befolkning

Med hjälp av överdimensionerade fiapjäser fick Hans Rosling för ett par veckor sedan till en av de mest pedagogiska förklaringarna av sambanden mellan jordens befolkning, fattigdomsbekämpning och global uppvärmning som jag stött på.

Hela sändningen går att se på SVT Play fram till mitten av januari.

MediaCreeper Creeper