”In dubio pro reo” och rätten till asyl

Latinet i rubriken betyder ungefär i tvivelsmål för den tilltalade, men brukar till vardags uttalas hellre fria än fälla. Principen är fundamental i rättsväsendet. Meningen är att den som anklagar någon har bevisbördan, och syftet är att ingen som är oskyldig ska bestraffas. Enda sättet att säkerställa detta är att kräva att brott ska bevisas bortom rimliga tvivel innan straff får utdömas.

Bestraffning är en begränsning av en människas rättigheter. Om människor fråntogs sina rättigheter för gärningar som inte kan bevisas, så skulle vi kunna spärra in varandra i fängelse genom att med litet omsorg hitta på brott och anklaga varandra för dem.

Utan principen in dubio pro reo finns helt enkelt inte någon rättssäkerhet värd namnet. Men på vissa områden har den gått i baklås.

Migrationsverkets hemsida förklarar exempelvis att du enligt FN:s flyktingkonvention, svensk lag och EU-regler har rätt att få skydd i Sverige om du har välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp.

Rätten till asyl är ovillkorlig. Om du har välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse så har du också rätt till asyl. Artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna lyder exempelvis:

”Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.”

Notera att där alltså inte anges några villkor. Där står till exempel inte att var och en har rätt att få skydd från förföljelse, förutsatt att deras välgrundade rädsla för förföljelse också kan bevisas bortom rimliga tvivel i svensk migrationsdomstol. Rätten till skydd undan förföljelse kräver bara att du är rädd för förföljelse och att din rädsla är välgrundad. Det är din rättighet även när ingen tror dig.

Men många som flyr undan förföljelse kan inte bevisa att deras rädsla är välgrundad, trots att den är det. En del kan inte ens bevisa vad de heter, trots att de heter något.

Ändå är det den som söker skydd som har bevisbördan. Du är skyldig till dess du bevisat motsatsen. Så borde det inte vara.

När en människa som har rätt till skydd undan förföljelse inte kan bevisa det och blir nekad skydd, så blir personen fråntagen sina rättigheter. Att bli fråntagen sina rättigheter är en bestraffning.

Människor som söker skydd hos oss möts alltså av en så kallad omvänd bevisbörda. I tvivelsmål dömer vi till deras nackdel.

Det är fel. Ingen ska bestraffas för en gärning som inte kan bevisas. När det inte kan bevisas att en person som söker skydd saknar välgrundad rädsla för förföljelse, så ska personen för säkerhets skull få skydd. Det är den enda rimliga konsekvensen av principen att i tvivelsmål döma till den tilltalades fördel.

Vi behöver ha en rättvänd bevisbörda.

Relaterad läsning:

MediaCreeper Creeper