Filmerna Alma och Green

Alma är Patrick Rouxels senaste film, som tillsammans med den långt mer spridda filmen Green är två delar i en ännu ofullbordad trilogi.

Filmerna är svåra att återberätta eller sammanfatta. De har båda beskrivits som kort­dokumen­tärer och är ungefär timmeslånga. Green berättar om orangutanger, om den tropiska av­skog­ningen i Indonesien och om framställningen av möbler, palmolja och pappersmassa. Alma utspelar sig i stället i Sydamerika, och handlar lika mycket om avskogningen av Amazonasdjungeln som den handlar om boskapsdjuren där.

Filmerna är säregna och gripande på gränsen till det förödande. Vad som gör dem så sällsamma är perspektivet som tittaren tvingas till att se dem ur. Insikten att de helt saknar berättarröst dröjer inte många minuter. Ordlösheten är förstås ett grepp för att tvinga oss att se i stället för att bara resonera och konstatera, men främst tycks syftet faktiskt vara ett annat. Att ingen ständigt berättar för oss vad det är vi ser är i själva verket nödvändigt, eftersom de här berättelserna inte är människans. Filmerna lyckas fullständigt vrida tolkningsföreträdet ur händerna på oss, så att vi plötsligt tillhör de andra, som om vi vore vilket djur som helst.

Green är alltså inte berättelsen om en orangutang, utan en orangutangs berättelse. Filmens enda språkhandling är när hon – berättaren – av en människa får just namnet ”Green”.

Vad jag inledningsvis skrev, alltså att filmerna är kortdokumentärer om hur tropikerna avskogas, är alltså felaktigt. Dels kan filmerna inte kallas för dokumentärer. Patrick Rouxel beskriver dem själv som ett slags poesi. Men den främsta felaktigheten, med min inledande sammanfattning, är det så genomgående mänskliga perspektivet att jag aldrig egentligen nämnde människan. Skogen förvandlade jag till en passiv sak, ett ting i förändring till det sämre. De som förändrar, alltså mänskligheten, syntes inte till. Just på det viset beskrivs ofta miljöförstöring.

Och i själva verket är Green och Alma inte ens ett par djurens berättelser om hur de påverkas av vad människor gör. Den här insikten är vad som gör filmerna så omöjliga att inte bära med sig. De handlar inte vad vi människor gör. I stället är de helt enkelt bara berättelser om oss.

Filmerna får visas i vilka icke-kommersiella sammanhang som helst. Du kan läsa om filmerna, om den tropiska avskogningen och om köttindustrins miljö- och klimateffekter på Almas och Greens hemsidor.

MediaCreeper Creeper