Blicken över axeln och klockan i handen

I dag är det budgetdebatt i Örebro kommunfullmäktige. Jag skulle egentligen föredra Miljöpartiets många förslag för nästa år på området social välfärd, som alla andra partiföreträdare, men det gjorde jag inte. I stället pratade jag så här.

Ordförande, politiker och medmänniskor,

För att spara tid inleder jag så här: Bifall till Miljöpartiets budget, tack. Den finns att läsa på www.mp.se/orebro. Social välfärd hittar ni på sidan 41. Där finns alla de förslag jag inte kommer att skynda igenom nu.

I en etnologisk studie från 1977 berättas att bönderna i Kabylien i norra Algeriet kallade den mekaniska klockan med sina snurrande visare för ”djävulskvarnen”.

Jag tycker förklaringen är slående: Tiden är levande och cyklisk. Den är rörelsen mellan glädje och sorg, arbete och vila, vinter och sommar och så vidare. Tidens själva innehåll är inte minuter och sekunder, utan våra liv. Men den mekaniska tiden – klockan – förvanskar tiden till en yttre, linjär kraft. Kabylerna i studien insåg visserligen att klockan var en ekonomisk framgångsfaktor för oss i Europa, men höll ändå fast vid att det var klockan som kontrollerade oss, och inte tvärtom.

Och just detta kan vi faktiskt se hända omkring oss hela tiden – i skolan, i arbetslivet och i de sociala skyddsnäten. Det är till exempel vad som händer med kommunens nya digitala tidsmätningssystem i hemvården.

Vi försöker hela tiden mäta tiden mer och mer exakt, och människor känner sig mer och mer övervakade, kontrollerade och bedömda. Vi skapar mänskliga möten med blicken över axeln och klockan i handen. Det leder till stress, sjukskrivningar, tidsfattigdom och sänkt livskvalitet.

Vi måste göra annorlunda. I Göteborg har ett försök med sex timmars arbetsdag på ett äldreboende redan pågått ett tag. Nu har det visat sig att det inte ”bara” är bra för de boende och anställda, utan det kostar dessutom bara hälften så mycket som planerat. Projektet i Göteborg är långt ifrån unikt. Kortare arbetstid har redan provats på många platser genom åren, och inom många yrken. Vissa har behållit reformen.

Vi i Miljöpartiet vill att kommunen ska rulla ut en bredare arbetstidsreform. Nu är det dags att tänka längre och större än bara något tillfälligt projekt. Vi vet redan att det funkar, och kommunens vård och omsorg är ett utmärkt ställe att börja. I stället för att försöka kontrollera allting på sekunden, måste vi försöka skapa luft på urtavlorna, så att människor kan få tid att leva, mötas och vara sig själva.

(Jag överskred min talartid med fyra sekunder.)

Ledighetslinjen

Något ledde mig att återbesöka mitt ”linjetal” från 17 augusti 2010, när jag sent en kväll mellan Aristoteles och brinnande valrörelse äntligen hittade en tidspolitisk väg till de tre solidariteterna som inleder Miljöpartiets partiprogram så här:

Vi vill föra en politik där vi lever inom naturens ramar, med insikt om vårt djupa beroende av varandra. Vi vill vara en röst för dem som inte kan göra sina röster hörda. Denna gränslösa solidaritet kan uttryckas trefaldigt:

  • solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
  • solidaritet med kommande generationer
  • solidaritet med världens alla människor

I spjärn mot den retoriskt ständiga figuren arbetslinjen var rubriken ledighetslinje given. Faktum är att ordet här och där redan användes i negativ betydelse, av arbetslinjens förespråkare, så det enda som återstod var att fylla det med innehåll. Det blev den första uppgiften för mitt lilla brandtal.

Här kommer Ledighetslinjen, nylanserad och med litet renoverad språkdräkt.

Arbetstidsförkortning nämns nästan inte längre i Miljöpartiets partiprogram. Detta till trots, men i enlighet med min mening, är det på tok för litet prat om den här fantastiska idén.

Den kortare arbetstidens belackare kallar den gärna för Ledighetslinjen. Det gör jag också.

Låt mig förklara min linje. Ledighetslinjen går ut på att fler ska vara lediga. När är en människa ledig då? För det första måste hon förmodligen ha ett jobb att vara ledig från. Men det finns fler nödvändiga förutsättningar: Hon måste känna sig ledig också.

Därmed kan vi ställa upp ett antal villkor för ledighet. Ledig känner sig vanligtvis bara den

  • som känner sig trygg med sin nuvarande och framtida försörjning,
  • som kan göra nytta och har en meningsfull tillvaro,
  • som är fysiskt frisk och kan tackla en sjukdom,
  • som känner sig säker i sig själv, mår bra psykiskt och kan hantera motgångar i livet,
  • som befinner sig i en social gemenskap där hon trivs,
  • som inte själv eller till sina närstående utsätts för hot, våld eller förtryck, strukturellt eller rent fysiskt,
  • som inte har framtiden att oroa sig över, vare sig för samhällets, miljöns eller hela jordens del, och
  • som för tillfället inte upptas av någon renodlat instrumentell syssla.

Kanske har jag glömt något. Men det där sista borde jag å andra sidan förklara närmare.

Så, här kommer den stora tusentimmarsfrågan: Vad är målet med hela samhällsbygget?

Tja, inte har vi ett samhälle för att lägga räls i alla fall. Räls lägger vi ju för att åka omkring på, och åka omkring gör vi av två anledningar:

  1. Ibland åker vi omkring för att hamna någonstans där vi ska göra något annat. Åkandet är då instrumentellt, alltså ett verktyg vi använder för att nå ett mål.
  2. Andra gånger åker vi omkring för att det är skönt – för att vi är lediga. Då är åkandet ett mål i sig.

Att lägga räls är alltså alltid ett verktyg, och ingenting som samhället ägnar sig åt för att det är trevligt.

Men det var ju inte frågan. Så vad är egentligen målet med det så kallade samhällsbygget? Inte åka tåg, väl?

Nej. Målet med samhället är ledighet, eller rättare sagt ledighetskänslor. Allt vi tycker att vi verkligen behöver och mår bra av är nödvändigt för att vi verkligen ska känna oss lediga. Inte minst (men inte enbart) att ha tid över. Tidseffektivisering är ett sätt att bidra till ökad ledighet.

Tidseffektivisering är också den främsta anledningen till att vi lever i samhällen. Om alla byggde sina egna hus, makade sina egna skor, drev upp sina egna sockerbetor och kokade sin egen Pepsi, så skulle vi inte ha särskilt mycket tid över för någonting alls. När vi nu i stället gör saker tillsammans får vi en massa tid över att göra vad vi vill med. I stället för att ösa massor av tid över alla dessa instrumentella sysslor får vi möjlighet att ägna mera tid åt våra egna mål.

Ett annat sätt att få mera ledighet är arbetstidsförkortning. Medan högern och vänstern går omlott med kampanjer om att fler måste jobba eller nu jobbar fler, beroende på vilket block som för tillfället har en statsminister, går massor av människor arbetslösa. Utan vidare kan det vara var tionde av alla som är i så kallad arbetsför ålder, vad det nu betyder.

Är en ledighetslinje en lösning? Vanlig aritmetik kan åtminstone sätta de yttre gränserna: 40 delat med 10 är 4, så om arbetsveckan kortas ned med fyra timmar blir ungefär lagom mycket arbetsuppgifter ogjorda, och då finns något att göra för alla. Fast den där fyran kan ju vara en optimistisk siffra, säger någon, så vi kan dra av hälften, för optimism är ju farligt. Då får vi en halverad arbetslöshet och ökad ledighet för alla med jobb, garanterat utan optimism!

Men inte nog med det. För dem som inte har något jobb finns också fördelar. Vi kan enkelt räkna ut att de som går utan arbete saknar både trygg försörjning och något nyttigt att göra på sitt jobb, för jobb har de ju inte, så de är definitivt inte lediga. Av arbetslöshet och ickeledighet drabbas människan inte bara normalarbetstidens 40 timmar i veckan, utan på heltid, alla 168 timmar i veckan.

Här finns en oerhörd och outnyttjad ledighetspotential för ett samhälle som syftar till att skapa större förutsättningar för ledighet.

Men så brukar vi inte tänka på saken. Vi pratar om arbetsföra i stället för ledighetsföra. I dag är normen inte att vi ska arbeta för att få tid över till att vara lediga. I stället ska vi gemensamt arbeta för att få tid över att arbeta ännu mera, och ”jobbskapande åtgärder” används som skryt trots att det egentligen betyder merarbete.

Under arbetslinjen effektiviserar vi för att hinna mer på samma tid, i stället för göra livet och arbetslivet enklare och bli färdiga snabbare så att vi får mer tid över till annat. Vi har ordnat ekonomi och arbetsmarknad så att människor måste gå utan avlönat arbete för att nationalekonomin ska hålla tätt, men ger dem sämre välfärd och kallar dem ”utanförskapet” i stället för att kompensera att de tyvärr inte får plats i vårt excentriska projekt.

På så vis ägnar vi oss bara mer och mer åt det instrumentella – arbetet som slutdestination – och kommer längre och längre bort från våra egentliga mål, som väl ändå borde vara även samhällets mål.

Vem tjänar på det? Inte vet jag. Tillväxten, kanske. Det är i vilket fall alldeles tydligt att vi redan utför tillräckligt mycket arbete för att alla och envar ska kunna vara verkligt lediga, trots arbetslöshet, överkonsumtion, finanskriser, statsministrar och andra miljöproblem – och förstås den ständigt gnagande känslan av att vi på något sätt fastnat i kugghjulen som egentligen skulle göra arbetet lättare, som på cykeln.

Vem skulle däremot tjäna på en genomgripande ledighetslinje? Kanske alla! Vem skulle inte bli gladare av mer tid över? Vem blir olycklig av att kunna försörja sig själv? Blir du ledsen av trygghet? Hoppa i sådana fall fallskärm på fritiden, till exempel, eller spela på börsen.

Vi måste förstås få några saker på plats innan ledighetslinjen kan genomföras. Kommer vi kunna skaffa ny elektronik hela tiden, precis som nu? Mobiltelefoner kan till exempel vara bra att ha, men de håller ju bara i två–tre år. Det är bara det att förr höll de i tio, och jag har en telefon (i en flyttkartong) som fungerar sedan början av 1990-talet. En utveckling mot hållbar teknologi är både möjlig och nödvändig. Vi måste dela, reparera och uppgradera i stället för att kasta bort och byta ut.

Över huvud taget måste allt mode och andra moderniteter som inte lever länge ersättas med det hållbara och ihärdiga. Samhällets mål kräver oss på en smartare modernism som inte ständigt avmoderniserar gårdagen. Jag är tveksam till om det ens kan kallas för en modernism. Därför kanske vi borde prata om något annat än modernisering, eller åtminstone stryka modernismen ur det modernas innehållsförteckning.

Med längre, djupare och oftare ledighet följer även helt andra fördelar, både direkt i vardagen för oss individer och indirekt genom större samhällsförändringar.

Mera ledighet medför mindre materiell konsumtion. Då får tingen större betydelse, jämfört med i dag när många saker knappt har någon betydelse alls utan slängs på hög som meningslöst skräp. Efterfrågan på hållbara produkter kommer att öka, och om marknaden mot förmodan inte klarar den omställningen, så kan vi väl vara snälla och hjälpa den på traven. (Till skillnad från ledighet och livskvalitet är ju ekonomiska system både instrumentella och socialt konstruerade.)

Mindre materiell konsumtion är fantastiskt bra för miljön. Ska man vara helt korrekt så är det förstås mindre dåligt snarare än bra, men distinktionen är inte avgörande. Vad vi behöver för att överleva och vara lediga på lång sikt är nämligen inte att förvandla hela världen till en förbjuden nationalpark, utan vad som krävs är ekologisk balans.

Ekologisk balans är något så finurligt som en obegriplig mängd små obalanser som nästan tar ut varandra, men bara nästan. På samma sätt är det att gå, du vet så där med fötterna. När vi går så skapar vi en mängd små obalanser, och summan av de små obalanserna är att vi på ett mycket kontrollerat sätt trillar rakt framåt, ett trill i taget. Så fungerar gång och ekologisk balans.

Människan kan sägas vara en av alla de där små ekologiska obalanserna. En ovanligt stor liten obalans. Och om någon av obalanserna blir för stor relativt de övriga, till exempel människan, så blir trillandet okontrollerat och ekipaget faller omkull. Och just nu är vi mitt i fallet.

Alltså: Litet materiell konsumtion är bra för att komma framåt medan mycket materiell konsumtion leder till ekologisk kollaps.

Men det finns ännu en fördel med ledighet. Det här är den som är bäst.

När vi är lediga mer, så får vi mer tid över att tänka och känna efter. Dessutom råkar förutsättningarna för att känna sig ledig vara desamma som vad vi behöver för att orka tänka på andra än bara oss själva. Ledighetslinjen är inte bara solidarisk. Dessutom orsakar den solidaritet.

Vi känner oss inte tvungna att ständigt fundera över det där ”livspusslet” som var och varannan politiker försöker lägga effektivare åt oss än vi själva antas klara av. I stället kan vi fundera över vad sjutton poängen med alltihop är. Vi kan upptäcka vad som egentligen är värdefullt för oss, i stället för att ägna all vår fritid åt att tänka ut hur vi ska kunna bli lediga någon gång.

Till och med i arbetet kan vi vara lediga, så länge vi inte stressar upp oss och försöker effektivisera oss själva i stället. Människor som berättar att de inte kan förstå hur de kan få betalt för att göra något så roligt som det där de nu jobbar med, de har drabbats av ledighet i arbetet. Detta beror sällan på någon lycklig slump, till skillnad från lotterier och fondsparande, utan på att allt som de behöver för att känna ledighet finns på plats där i deras liv.

Om någonting kan vara ett verkligt eftersträvansvärt mål för samhället, så är det mera ledighet åt alla.

På jordklotet är de allra flesta människor knappt lediga någon enda gång under hela sina liv. De har inte tillgång till de mest grundläggande förutsättningarna för ledighet, som mat, trygghet och känslan av en meningsfull framtid.

Runt hela jorden förtvinar naturen av att vi har ersatt ledighet som mål med mera arbete, av att vi jobbar för att kunna jobba ännu mer i stället för mindre, och av att vi köper en massa saker för att slippa tänka på saken. Det skadar inte bara minkar i burar, träd i skogen och valar i haven, utan allting – även oss människor, som råkar vara en del av naturen.

Världen över råder akut ledighetsbrist, och symtomet framför alla är att vi tar miljardlån i tid och miljö av framtiden, trots att den inte finns än. Hur tror du det är tänkt att vi ska betala tillbaka sedan, när vi inte finns längre? Det är det inte. Därför blir problemet värre och värre helt för egen maskin.

Om vi inte stoppar det.

Men här i Sverige går partier till val på löften om ännu mindre ledighet. De som redan arbetar ska arbeta mera, och de som inte tillåts arbeta ska straffas så att de inte får för sig att känna ledighetskänslor.

De kallar det för arbetslinjen. Jag kallar det förvirrat.

Världen behöver en global ledighetspolitik!

MediaCreeper Creeper